När jag fyllde arton kände jag att det gick för fort. Jag var inte redo att bli vuxen, jag behövde vara barn ett litet tag till! Och så fyllde jag ju ändå, det går ju inte att stoppa såna däringe födelsedagar.. Och så kändes det som att nu är en del av mitt liv bortkastad och kommer aldrig tillbaka. Allt som jag kunde gjort då och inte nu kommer för alltid vara ogjort. Sedan fyllde jag 20, och samma visa upprepades. Jag får liksom någon nojja över att inte hinna med livet! Som att jag inte hunnit med tillräckligt under de år som gått, och då är det kört i framtiden! Man måste lägga någon slags grund innan man kan fortsätta och om man inte gjort det i rätt tid så är det kört. Det blir inget riktigt liv till dig, du klantade till det!
Igår fyllde jag 26. Jag har ju tänkt att över 25 blir jag inte. Över 25, då är man verkligen verkligen vuxen. Över 25 är andra, men inte jag. För att få bli äldre än 25 så måste man känna sig som en mogen, stabil, vuxen människa. Och det gör jag inte, så jag kan inte bli äldre än 25! Jag är inte klar med att vara 25 än! Töntig panik inombords.
Men så försöker jag inse, att varje dag är en del av livet! Det är aldrig försent! Och en massa andra töntiga klyschor. För att de är sanna! Fan heller att det är försent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar