Om den fina delen av min skoltid!

Jag vill skriva mer om den fina tid jag hade i skolan, den som utspelade sig på en waldorfskola. Där jag fick känna på äkta gemenskap och trygghet. Där de vuxna faktiskt tog ansvar för hur stämningen i klassen var, där de fångade upp stämningar och ordnade upp dem innan de fått fäste och där de fanns som vägledning för oss barn.

Jag gick Waldorfskola i halva fyran och hela femman. Jag kom dit med ryggsäcken full av dåliga erfarenheter av mobbning och otrygghet, vuxna som vände mig ryggen när jag som mest behövde dem och barn som såg mig som något mindre än dem. De hade verkligen dehumaniserat mig. Så kom jag nu med detta bagage till en ny skola. Detta var den tredje skola jag börjat i, och jag visste att det tar ett tag att få vänner i en ny skola. Men denna skola var annorlunda, jag minns inte att jag en enda gång kände mig utanför! Klassen som jag hamnade i  hade en otrolig sammanhållning och man visade verkligen respekt för varandra! Stark sammanhållning kan innebära att det är svårt att komma in som ny i gemenskapen, men inte här. Jag var välkommen från första början, och kände mig som en klasskamrat redan från första dagen! Vi samarbetade mycket i klassen, tack vare lärarna. Vi hade två klasslärare som var fantastiskt engagerade och påhittiga. Jag minns inte riktigt hur många elever vi kan ha varit, men kanske runt 25. Jag kommer ihåg en kille i klassen, som stack ut. Han var lite annorlunda i sitt sätt och hade nog vissa sociala svårigheter, han var kraftig och han hade ett specialintresse för bilar och kunde hur många olika bilmärken och modeller som helst. Han hade lätt kunnat bli utsatt på en vanlig skola där mobbning är oundvikligt och ett tragiskt inslag som vi inte kan styra. Men här såg lärarna varje liten nyans i vårt samspel, och de agerade! De såg till att vi andra kände att den här killen hörde hemma i klassen! De visade oss att ibland är människor inte likadana som oss, men det spelar ingen roll för hur de ska behandlas! Här fanns ingen hierarki bland eleverna. Alla var vänner. Såklart klickade det bättre mellan vissa, men där fanns inga svurna fiender, personer som var bättre än alla andra eller flockledare(det skulle väl vara lärarna isåfall). Förmodligen berodde den ljuvliga stämningen på en blandning av att våra lärare var änglar och att de föräldrar som väljer waldorfskola till sina barn har en inställning till livet som skiljer sig från mängdens.

Själva undervisningen passade mig bra just då, men jag har läst endel kritik mot waldorfpedagogiken och kan förstå den. Vi gjorde våra egna böcker, skrev av text från tavlan eller stenciler och vi gjorde allt samtidigt som varandra. Kritiken jag läst är mot detta med att alla skrev samma saker samtidigt, att det inte fanns något utrymme för individuell studietakt eller att vara mer intresserad av ett ämne än ett annat, då allt skulle ta lika lång tid osv. När jag var färdig före andra fick jag lösa korsord och liknande, så jag kände mig inte uttråkad när jag var färdig, men jag vet inte om detta är något alla får. Men jag kom från en skola med noll struktur, en utarbetad lärare som skrek åt sina 30 elever, hon kan inte haft det lätt. Så kom jag då till en skola med lugna lärare, med strukturerade lektioner och tydliga instruktioner om vad jag skulle göra, och med lugna klasskamrater som respekterade både lärarna och varandra. Jag trivdes superbra med allt. Om jag skulle gått där längre kanske jag skulle börjat känna att jag inte fick utvecklas åt mitt eget håll, men jag tror inte det. Jag tror att jag hade mått bra där hela skoltiden ut, det var sådan fin stämning på skolan.

Det som gjorde skolan så fantastisk var helt enkelt lärarna, och deras sätt att ta ansvar som viktiga vuxna i sina elevers liv. De engagerade sig och de fanns där för oss på riktigt. Efter att jag slutade på skolan höll jag kontakt med en av lärarna, och åkte och hälsade på henne några gånger. Jag var så välkommen in i hennes liv, och inte bara en del av hennes yrke! Denna inställning gjorde så mycket för mig! Det fick mig att må bra. Det kan ju finnas nackdelar för henne med att vara så personlig med sina elever, men för mig som elev betydde det väldigt mycket.

Jag vill ju allra helst hemundervisa mina barn, men om det nu inte blir så vill jag hitta en skola med så engagerade lärare som jag hade på waldorfskolan, och det får gärna vara en waldorfskola.