Hur fria är vi i Sverige egentligen? Jag känner mig inte särskilt fri. Trycket från omgivningen att konformera sig och sluta vara en unik individ är enormt, och det är svårt att stå emot. Det var inte förrän jag fick barn som jag märkte av det så tydligt som jag gör nu.
Hela min barndom och ungdomstid har jag kämpat hårt för att passa in. Jag har gjort vad som krävts för att få känna gemenskap i olika umgängeskretsar och få hög status i skolan. Det har varit viktigt för mig. Jag har snabbt känt av om jag inte levt upp till de förväntningar som funnits, och ändrat mig för att inte avvika så mycket. Detta samtidigt som jag faktiskt varit ett starkt barn och en stark ungdom. Jag har klarat av mycket. Det kan jag se nu, men jag kunde inte se det då. Detta enorma grupptryck påverkade mig, och gjorde att jag inte följde mig själv utan jag följde andra. Jag var inte särskilt fri.
Sedan blir man magiskt vuxen på sin 18-årsdag och får välja själv. Men bara inom vissa bestämda ramar såklart. Man får inte göra vadsomhelst. Och jo, det är väl bra till viss del. Men jag tycker inte att det är helt toppen att alltid bestämma vad folk får och inte får göra. Jag tror att när vi inte får fatta besluten själva, själva komma fram till att stöld är fel så låter vi bli av fel anledning.
Vi är styrda! Vi är styrda av normer och regler och grupptryck. När min äldsta som är tre år gammal inte går förskola får jag ibland höra att hon skulle behöva det. Där får de leka med andra barn och lära sig massa bra saker. (Som om förskolan vore det enda sättet att göra det på) Det är konstigt tycker jag, att folk som träffar min dotter tycker att hon behöver träna på "den sociala biten" (nej de säger det inte rakt ut, men de säger att hon behöver förskola och att det är för att då lär man sig den sociala biten). Jag känner trycket att bara sluta vara så konstig och sätta barnen i förskola som alla andra istället.
Jag tycker att staten ofta talar om för oss vad vi kan och inte kan göra, som t.ex hemundervisning: det kan ingen förälder klara av. Och ingen reagerar på vilken inskränkt valmöjlighet vi får! Man får inte ta ledigt för sitt barn mer än tio dagar per skolår. De MÅSTE vara i skolan. De "har rätt" att gå i skolan, och det betyder tydligen att de måste. Med min egen skolgång som bakgrund kan ni kanske förstå att jag tycker att det är att skicka barnen till tortyrkammaren varje dag i nio år. Men, alla ska in och "stötas" med de andra. Jo, jag har stött på hemundervisningsmotståndare som använt det uttrycket. Vi måste slipas mot varandra serrni.
När jag läser det här inlägget hos livelikeachild undrar jag vem som egentligen är förtryckt. Är det de som vet att regimen förtrycker och försöker bestämma över dem, de som gör precis det de vill fast i smyg, de som stöttar och skyddar varandra och de som alltid behåller sin integritet? Eller är det de som följer blint, som försvarar de som gör mer och mer inskränkningar i deras frihet, som köper allt staten säger till dem att de kan eller inte kan och de som aldrig försöker gå längre än kedjorna räcker?
Jag tror att befolkningen i Iran enligt Shadis beskrivning på många sätt är friare än vad jag är. Ännu ett tecken på att jag är fast i ett sätt att tänka som inte är mitt. Jag har lärt mig att vi har det bättre här än i t.ex Iran. Här har vi frihet, vi har rättigheter osv. Men så känner jag att det där bara är tomma ord. Vilken frihet? Och vilka rättigheter? Jag har inte fått välja själv vilket liv jag ska leva, Jag känner mig inte fri. Fast i detta ekorrhjulsamhälle och konsumtionshets som ger mig ont i magen. Ibland känner jag bara att jag vill kliva av karusellen, den går åt helvete för fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar